Dags att logga ut

Nu säger jag farväl. Det här är min sista dag i El Guabo. Jag kom till Ecuador den 15 februari, och den 10 september kommer jag att vara tillbaka i Finland. De två sista veckorna i Ecuador ska jag resa runt till bland annat Amazonregnskogen, Galapagosöarna och vulkanen Chimborazo.

Det här halvåret har jag lärt mig mer än under tio år i Finland. När jag kom visste jag inget om bananer, alltför lite om rättvis handel, och spanska kunde jag knappt prata. I takt med att jag lärt mig mer och mer har jag delat med mig av mina erfarenheter här på bloggen. Många odlare jag träffat har jag intervjuat för att ni också ska lära känna dem och deras liv. Mitt mål har varit att föra konsumenter och producenter närmare varandra, att konsumenterna ska veta hur de påverkar bananodlarnas liv genom att köpa rättvisemärkta bananer.

Jag hoppas ni lärt er lika mycket som jag, och jag hoppas ni fått en inblick i varifrån era bananer kommer. Och jag säger som alla odlarna: köp mer rättvisemärkt! Det tänker i alla fall jag göra.

Varför köpa rättvisemärkt?

Många besökare som kommer till Ecuador blir förvånade och besvikna eftersom de tror att rättvis handels odlare alltid får bättre betalt än andra. Det stämmer ju inte. I början fick de bättre betalt, ja. Men i dag täcker priset knappt produktionskostnaderna, så det är inte priset som gör rättvis handel rättvist. Varför ska vi då handla rättvisemärkt?

Det som ofta framhävs är projekten som bekostas med rättvisepremien, den extra summa som odlarna får för att använda till gemensamma utvecklingsprojekt. Det handlar om skolor, hälsocentraler, matkorgar och skolväskor – saker som ser bra ut på bild och är lätta att förstå. Och jag håller med om att projekten hjälper många på ett konkret sätt. Dessutom är de ett gott exempel för andra företag.

Men det som gör att jag vill fortsätta köpa rättvisemärkt är svårare att greppa, inte lika påtagligt.

Det handlar om att hjälpa odlarna hjälpa sig själva, så de till slut inte behöver rättvis handel längre. Det handlar om rättvis handels krav att odlarna organiserar sig i kooperativ och förhandlar så direkt som möjligt med nästa länk i handelskedjan, och att alla länkar spelar enligt rättvisa regler. Det som gör rättvis handel rättvist är spelreglerna som jämnar ut spelplanen, så de små kan konkurrera med de stora.

Med hjälp av rättvis handel har odlarna tagit kontrollen över sina liv. De är inte längre beroende av mellanhänder för att få sina bananer sålda. När de exporterar själva förhandlar de direkt med importören om priset och mängden, och de får alla inkomsterna själva. De blir aktörer på världsmarknaden i stället för passiva, maktlösa spelbrickor som måste ta emot det pris de erbjuds.

Med hjälp av rättvis handel har odlarna lärt sig att det lönar sig att samarbeta. En ensam liten odlare får vara glad om hon hittar någon som vill köpa hennes få bananlådor. Men när hundratals små odlare slår ihop sig producerar de så betydliga mängder att de kan förse hela butikskedjor med frukt, boka in sig i transportfartygens lastrum och anställa personal för att förbättra kvaliteten och produktiviteten.

I rättvis handel garanteras alla odlare att de får sina bananer sålda till ett visst pris, även om det priset inte är så bra. Men det betyder att de i lugn och ro kan satsa på att växa eftersom de vet att de har råd att betala tillbaka sina lån. I takt med att de producerar mer förtjänar de också mer, och den goda cirkeln har börjat.

Och det är tack vare nischmarknaden rättvis handel som det överhuvudtaget finns köpare att förhandla med. Varför skulle en importör eller stormarknad köpa bananer från ett okänt kooperativ av småodlare när det går att köpa billigare från Chiquita och Dole? Jo, för att det här okända kooperativet har ett certifikat med en logga som allt fler konsumenter vill köpa. Rättvisemärket.

Rättvis handel som utvecklingssamarbete

Som volontär hör det till mina uppgifter att skriva en mellanrapport och en slutrapport, där jag bland annat uppmanas fundera över vad jag lärt mig om utvecklingssamarbete. Rättvis handel är inte direkt ett utvecklingssamarbete mellan två länder, men på sätt och vis kan man säga att det är ett utvecklingssamarbete mellan konsumenter i första världen och producenter i tredje världen.

Det är mera jämbördigt än klassiskt utvecklingssamarbete, eftersom båda parterna ger något och får något tillbaka. Konsumenterna gör ett medvetet val att köpa produkter som producerats och kommersialiserats på ett rättvisare sätt. I utbyte får de ett renare samvete och en produkt av hög kvalitet. Producenterna lever upp till alla kraven på kvalitet, odlingsmetoder, arbetsförhållanden och sociala förmåner. I utbyte får de sina bananer sålda till en stabil marknad, direkt och utan mellanhänder, till ett stabilt pris och med en extra premie.

Premien är den delen av systemet som mest påminner om klassiskt utvecklingssamarbete. Den hör inte till priset som odlarna får i sina fickor för bananerna de säljer, även om den är beroende av mängden bananer som säljs. Det är en extra summa på en dollar per såld bananlåda, som går till en gemensam fond. Pengarna måste användas till gemensamma ändamål: sociala projekt och miljöprojekt.

Det klassiska dilemmat med utvecklingssamarbete är att en grupp utlänningar kommer till ett utvecklingsland och dikterar vad som ska göras med pengarna. Projektet utgår inte från lokala behov och leds inte av lokala människor. Rättvis handel lyckas undvika det problemet eftersom det är odlarna själva som gemensamt och demokratiskt ska bestämma hur premien används. Det är också de själva som organiserar projekten, i Asoguabo till exempel hälsocentralerna, sjukförsäkringen och stödet till skolan för handikappade. En femtedel av premien går direkt till de 15 odlargrupperna som oftast använder pengarna till gemensamma anskaffningar för att effektivera arbetet och förbättra kvaliteten och produktiviteten på sina odlingar. Det är alltså odlarna, som vet vad de själva behöver och vad som fungerar, som förvaltar premien.

Men allt sker inom vissa ramar. Enligt rättvis handels regler får premien inte användas till vad som helst. Här är dokumentet som sätter gränserna. Och odlarna måste rapportera om hur de använt pengarna. Så helt självständiga är odlarna inte.

Men tanken med ramarna är bra. Det är på grund av dem som rättvis handels kooperativ bär ett socialt ansvar för sina medlemmar, men också för resten av samhället, som i Asoguabos fall. Odlarna ger till exempel bananer till områdets skolbarn och betalar lönen för flera lärare, så det är inte bara odlarna själva som drar nytta av projekten. På så sätt fungerar kooperativet som ett exempel för andra företag också. Det är bra i ett land där regeringarna hittills inte tagit sitt sociala ansvar på allvar. Men företagen och konsumenterna i i-länderna ska inte heller behöva ta det ansvar som i grund och botten är statens, och det anser också den nuvarande presidenten. Under hans regering håller mycket på att förändras i Ecuador.

För inget utvecklingssamarbete i världen kan ersätta landets regering. Oavsett hur bra eller dåligt till exempel rättvis handel funkar, så når fördelarna bara en del av befolkningen. Det är alltid någon som blir utanför. Regeringens politik, däremot, har en oändligt djupare inverkan. Ett färskt exempel: I juni beslöt regeringen att minimipriset för bananer i Ecuador ska vara 5,40 dollar per låda. Vips så steg priserna, inte bara för rättvis handels odlare, utan också för dem som inte har något att göra med rättvis handel. De som odlar konventionella bananer i Asoguabo har hittills fått 5,05 dollar lådan. Ecuadors regering garanterar alltså ett rättvisare pris än rättvis handel.

Fotnot:

Rättvis handels minimipris för bananer i Ecuador är 6,75 dollar per låda. Summan går till kooperativet som drar av exportkostnaderna och ger resten till odlarna. Minimipriset är ett minimum, och odlarna uppmanas förhandla till sig bättre priser med köparna. Men i praktiken är det svårt att få särskilt mycket mer än minimipriset.

Odlare vet inte vad rättvis handel är – so what?

När jag kom till Ecuador började jag ivrigt fråga bananodlarna vad rättvis handel betytt för dem. Många gånger fick jag bara en konfunderad blick till svar. Efterhand började jag omformulera mina frågor. Till slut hittade jag den magiska formeln. När jag ställde frågan ”Förändrades ditt liv på något sätt när du blev medlem i kooperativet?” behövde jag bara luta mig tillbaka och anteckna för brinnkära livet.

Många av kooperativets nästan 500 odlare vet inte vad rättvis handel är, trots att de klistrar etiketten med den vinkande handen på sina bananer varje gång det är skördedag. För dem är det bara en av många logotyper de förser sina frukter med, ett certifikat bland många andra, en uppsättning krav som konsumenterna i Europa ställer för att köpa bananerna. Det som odlarna identifierar sig med är kvaliteten och den ekologiska odlingen, inte rättvis handel. Och många av dem som vet något om rättvis handel kan inte förklara hur systemet fungerar.

Så när jag frågar om rättvis handel får jag inget svar, trots att det förändrat alla odlares liv. För att få ett svar måste jag fråga om kooperativet. För de flesta odlarna är det kooperativet som alla fördelarna kommer från. Och de har rätt. Man måste veta vad man pratar om för att kunna skilja mellan effekterna av rättvis handel och effekterna av att höra till kooperativet.

Men faktum är att rättvis handel är mer än bara ett certifikat. Utan rättvis handel skulle inte hela kooperativet existera överhuvudtaget, eftersom ingen hade köpt deras bananer. De första 14 odlarna hade aldrig hittat en köpare för att kunna exportera sina små mängder utan mellanhänder. I dag skulle Asoguabo säkert klara sig utan rättvis handel, men det skulle vara tufft det också utan den trygga nischen som rättvis handel fortfarande är.

Det finns gott om certifikat som kräver trygga arbetsförhållanden, färre jordbrukskemikalier och miljövänlig odling, men rättvis handel är det enda certifikatet som ställer krav på sociala satsningar också. En av mina kolleger sade: ”de andra bolagen tänker bara på kvalitet, kvalitet och kvalitet, men vi måste alltid tänka både på kvaliteten och den sociala sidan”. Många stora bolag har också sina sociala program. Dole Foundation, till exempel. Men de gör det frivilligt, de kan sluta när som helst och ingen kollar om de håller sina löften. Ett rättvis handel-kooperativ, däremot, måste hela tiden utveckla sina sociala program för att inte mista certifikatatet. Och det har odlarna inte råd med. Mister de rätten att sälja inom rättvis handel så mister de också de allra flesta av sina köpare. Och rättvis handels kontrollanter kommer varje år för att kolla att odlarna följer kriterierna. Inte minst att de följer nationella lagar, något som långt ifrån alla bananbolag gör.

Många av veteranodlarna inom kooperativet minns hur rättvis handel hjälpte dem upp på fötter, och är fortfarande tacksamma. De glömmer aldrig att nämna att rättvis handel förbättrar de små odlarnas konkurrenskraft gentemot de stora bolagen. Många av odlarna som har förtroendeuppdrag inom kooperativet är lika idealistiska. De ser helheten som en enskild odlare kanske inte alltid ser.

Idealet skulle vara en nära kontakt mellan konsument och producent, mer samarbete och solidaritet inom den opersonliga världshandeln. Men vad spelar det egentligen för roll om en del av odlarna inte vet vad rättvis handel är? Huvudsaken är väl att rättvis handel fungerar (även om systemet kan förbättras) och gör livet bättre för de små bananodlarna? Och det gör det, åtminstone att döma av alla ansikten jag sett lysa upp efter frågan om livet förändrades när de gick med i Asoguabo.

Gillar att jobba tillsammans

Abel Saenz gillar gemenskapen med de andra odlarna i kooperativet och åker ofta in till kontoret i El Guabo.

Abel Saenz bor och odlar banan i den avlägsna byn Campo Real. Förr odlade han bara banan för att mata sina djur med, men för fem år sedan gick han med i Asoguabo. Nu färdas han titt som tätt mellan byn och kooperativets kontor i El Guabo.

-Mina rutiner ändrades när jag och de andra odlarna i byn gick med. Det betydde att vi måste börja organisera oss, ta på oss pappersarbete, åka in till kontoret… Jag gillar att arbeta tillsammans med mina ”compañeros” i byn.

Tillsammans har de köpt in motorsågar och andra verktyg för gemensamt bruk, med pengar de fått genom rättvis handels premie som är en dollar per såld bananlåda.

-Jag har lärt känna nya människor, jag har fått delta i kurser om ledarskap och många andra ämnen, och lärt mig mycket.

Men av de 12 odlarna som gick med är bara åtta kvar.

-Det är krävande att odla banan för export. Det är inte som att odla bara för husbehov. Men lyckas man så lönar det sig. Jag har mycket bättre inkomster nu när jag odlar två grödor: banan och kakao, och jobbar på min egen odling. Förr odlade jag bara kakao. Fast framtiden ser svår ut om vi inte får bättre vägar. Många måste transportera bananerna på mulor genom skogen, och då skadas bananerna.

Vad vill du säga till konsumenterna?

-Rättvis handel förbättrar livet för små odlare som jobbar och bor på sin odling. Därför försöker vi hela tiden höja kvaliteten på bananerna, för att vara kvar i rättvis handel. Vem skulle köpa våra bananer annars? Vi skulle vara marginaliserade bland de multinationella bolagen.

”I rättvis handel kan jag sova om natten”

Roberto Rodriguez kan sova lugnt sedan han gick med i rättvis handel.

-Före jag gick med i Asoguabo kunde jag inte sova om natten. Rättvis handel gav mig ett oerhört lugn. Jag tror att min pappa skulle leva idag om han kunnat gå med. Han dog av en hjärtattack för att han var så stressad, säger Roberto Rodriguez i Arenillas.

Innan de gick med i Asoguabo hade odlarna i området problem med bolagen de sålde till. Ofta köpte inte bolagen hela skörden, och priserna varierade kraftigt.

-Jag var också stressad innan jag gick med i Asoguabo, för att jag inte räckte till. Nu har jag tid att vila. Nu har vi stabilitet. Vi får sälja allt vi producerar året om, till ett pris som inte varierar. Pengarna kommer regelbundet, så jag har råd att betala mina anställda. Jag kan till och med betala dem lite mer, säger Rodriguez.

Genom kooperativet får odlarna sälja allt de producerar, och priset är det samma hela året. Marknadspriserna svänger från en dollar till 14 dollar per bananlåda, men rättvis handel kräver att importören betalar ett minimipris och dessutom en rättvisepremie på en dollar per låda, som används för sociala projekt. Tack vare premien har odlarna i Arenillas råd att stöda resten av samhället.

-Vi ger bananer åt åtta skolor och barnträdgårdar i området. I framtiden vill vi nå alla daghem, skolor och barnträdgårdar i vår kommun.

”Rättvis handel skapar arbetsplatser”

I dag är Rodrigo Aguilars bananodling på 13 hektar arbetsplats för 15 personer från byn Chakra. Innan han gick med i rättvis handel fick han så dåligt betalt för sina bananer att han måste säga upp sina dåvarande anställda.

-Rättvis handel är bra för hela byn, för när bananodlarna har råd att anställa folk betyder det också jobb för byborna.

Rodrigo Aguilar odlar banan precis på gränsen mellan Ecuador och Peru. Från hans packningsplats syns den smala floden som skiljer länderna åt.

-Tack vare rättvis handel är jag kvar på min odling. Rättvis handel gav mig stabilitet och lugn.

Åren 2002-2003 var mycket dåliga för bananodlarna, för priserna var mycket låga.

-Jag hade inte råd att ha kvar mina anställda och ta hand om odlingen. Men så fick jag gå med i Asoguabo. Där återhämtade jag mig eftersom rättvis handel betalade samma pris hela året, ett pris som räckte för att få det att gå runt. I dag går det bra för mig och jag har 15 heltidsanställda.

Vänner bästa integrationen

Jag är en invandrare. Tillfälligt, men i alla fall, en främling i en ny kultur. En ”gringa” i Ecuador. Alla som får chansen borde prova på att vara invandrare i ett annat land. Jag har börjat förstå, åtminstone lite bättre, hur en invandrare i Finland måste känna sig.

Naturligtvis är det annorlunda för mig. Jag kommer från ett i-land till ett u-land, från Europa till Sydamerika. Jag är vit och blond och lång, precis som skönhetsidealet på alla reklamaffischer och tidningsomslag i ett land där de flesta är korta, svarthåriga och mörkhyade. Jag vet att jag snart åker tillbaka hem. Det är lättare för mig än för många invandrare som kommer till Finland.

Men en liten, liten inblick har jag fått i hur det känns att lämna sin familj och sina vänner på andra sidan jordklotet och komma till ett ställe där du inte kan språket, inte känner någon och inte har någon annan från ditt hemland att umgås med.

Fast den där sista punkten gäller oftast inte Finland, och det är kanske en av orsakerna om integrationen in i det finländska samhället går långsamt. Här i Machala är jag den enda finländaren, och det hjälpt mig att integreras i samhället. Det finns ingen att prata svenska eller finska med, ingen att prata om den ecuadorianska kulturens konstigheter med, ingen att prata om hemlandet med, ingen som förstår ett skämt om Matti Nykänen. Och det är bra. Det betyder att jag måste prata spanska, lära mig vad ecuadorianer skrattar åt, varför saker funkar som de gör här.

Och vänner är den bästa integrationsmetoden! Med dem pratar jag spanska, de svarar på mina hundratals ”varför” och berättar om landets historia. Med dem lyssnar jag på latinamerikansk musik, lär mig dansa merengue och laga mat av bananer, majs och yuca, med dem åker jag till andra ställen runtom i landet på helgerna. Jag läste spanska innan jag kom hit, men det hjälpte inte mycket. Dialekten är helt annorlunda och hastigheten svindlande, och det kan du inte lära dig ur en bok. Efter tre månader började jag äntligen förstå, men det hade jag inte gjort om jag kunnat prata engelska med folk.

Det har varit lätt att få vänner. Mina arbetskamrater har tagit hand om mig, så jag inte ska känna mig ensam. De vill visa mig sitt land, sin musik, sin mat, sin historia. Och de vill lära sig om mitt land. Varje dag, ännu efter ett halvår i Ecuador, frågar någon ”och hur fungerar det i ditt land”. Vi lär oss om varandras kulturer varje dag. Jag hoppas det är lika lätt för invandrare i Finland att hitta finländska vänner. För vänner är den bästa integrationsmetoden.

Läs om integration i min gamla hemstad Jakobstad i Integrationsbloggen.

Bananskolan, del 12

Bananer utgör 90 procent av alla varor som exporteras från Puerto Bolívar.

Bananerna skickas iväg

• Efter att ha passerat den sista kvalitetskontrollen lastas bananlådorna på lastpallar som rymmer 48 lådor, som sedan lastas ombord på fartygen som transporterar dem till Europa och USA.
• Temperaturen i de nedkylda lastrummen måste vara så låg att inte bananerna börjar mogna i förtid.
• Lådorna kan lastas på tre sätt: på lastpallar, i containrar eller i undantagsfall som lösa lådor. Ett fartyg rymmer upp till 300 000 lådor.
• Det tar 1,5 till 3 dagar att lasta ett fartyg. De flesta av Asoguabos bananer skickas från Puerto Bolívar i Machala. Där lastas cirka 15 fartyg per vecka. Fyra fartyg kan lastas samtidigt.
• Resan till Europa tar ungefär 18-21 dagar, beroende på om bananerna skickas till Hamburg, Antwerpen eller Rotterdam.
• Bananerna måste vara gröna när de anländer till Europa. Där placeras de i speciella kamrar där de besprutas med etylen för att mogna. Sedan transporteras de till butikerna.

”Ingen utnyttjar oss mer”

Saúl Armijos fick råd att förbättra sin odling när han gick med i rättvis handel för 10 år sedan.

-De små odlarna har alltid blivit utnyttjade av de stora exportörerna, men inte i rättvis handel, säger Saúl Armijos.

Han har odlat bananer i 22 år, och gick med i rättvis handel för 10 år sedan.

-Min granne Jorge Ramírez var Asoguabos första ordförande, och han uppmuntrade mig att gå med. Före jag gick med måste jag också jobba på andra bananodlingar än min egen, men i rättvis handel fick jag mycket bättre betalt för bananerna.

När jag frågar hur hans liv förändrades med rättvis handel stiger mungiporna uppåt och han klappar på den kakelklädda bassängkanten brevid oss.

-Den här hade jag inte tidigare. Jag hade bara en liten, gammal bassäng att tvätta bananerna i – den där i mitten, pekar han.

-Jag hade ingen packningsplats, och lastbilen hade jag råd med tack vare rättvis handel. Allt det här gjorde jag tack vare kooperativet. Och rättvisepremien har hjälpt oss. Vi har använt den till lån för bevattnings- och gödslingsprojekt, till exempel.

Var och en av kooperativets 15 medlemsföreningar får 20 cent av rättvisepremien som är en dollar per såld bananlåda. Den summan har Armijos förening Barbones bland annat använt till att producera ekologisk gödsel åt sina medlemmar. Med premien betalar de också en summa på 400 dollar ifall en odlare blir sjuk.

-Jag har gillat att jobba inom rättvis handel, men det rättvisa priset är inte så bra. Förr hjälpte det mycket, för det var bättre än priset utanför rättvis handel. Men i dag är det inte längre så.

De senaste åren har marknadspriset utanför rättvis handel i medeltal varit högre än priset rättvis handel betalar.

-Men vad annat har vi? Ingen annan köper våra bananer, säger Armijos.

De stora bolagen är sällan intresserade av små odlares bananer, och de små måste sälja till mellanhänder som stoppar en del av pengarna i egen ficka.

Vad vill du säga åt konsumenterna?

-Att de ska veta att vi odlar en helt ren banan. Och att de ordnar en kampanj så att folk köper mer rättvisemärkta bananer!